....En afton, då solen gick så härligt ned, kom en hel flock vackra, stora fåglar ut ur buskarna. Ankungen hade aldrig sett några så vackra, de var glänsande vita, med långa, smidiga halsar. Det var svanar. De [...] bredde ut sina präktiga, långa vingar och flög bort från de kalla trakterna till varmare länder, till öppna sjöar. De steg så högt, så högt att den fule, lille ankungen blev så besynnerlig till mods. [...] Ack, han kunde inte glömma de vackra fåglarna, de lyckliga fåglarna. [...] Han visste inte vad fåglarna hette, inte vart de flög, men ändå höll han av dem, som han aldrig förr hade hållit av någon. Han avundades dem inte – hur kunde det väl falla honom in att önska en sådan skönhet? Han skulle ha varit glad, om blott ankorna hade velat tåla honom ibland sig, det stackars fula djuret!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar