Vår fina Viggo

Vår fina kille.....han blir sex år i december. Han är den finaste och snällaste killen i hela världen. Jag känner mig lite ledsen för att jag har märkt att han har börjat få problem med sin höft. I går när jag gick långpromenad märkte jag att han fick besvär....så hemskt.

Han har funnits så länge i vårt liv och jag kan inte tänka tanken när han inte finns....även fast han sunkar ner allt...bär mina kuddar....förstör bäddningen för att kunna gömma sig under Fredriks täcke så älskar jag honom. Jag har aldrig känt såndan samhörighet med en hund någonsin. han har varit billig på Blocket...många gånger "inte på riktigt" men många gånger men så är det nog ibland.....det är jobbigt att ha djur men samtidigt dem fyller sin funktion i familjen...Jag känner mig trygg med honom....när Fredrik är inte hemma är jag äldrig  rädd när han är hos mig....han få mig känna trygghet.....Fina fina Viggo...glömmer aldrig den dagen när jag och Jenny åkte till Oslo och hämta honom ...gud så fin han var...när han sprang emot mig..stora öron och lilla rumpan hängde inte med dem stora tassarna....